Mil veces lo he pensado y algunas veces lo he dicho ya: no hay que temer la uniformidad y la monotonía. La pasmosa facilidad de comunicaciones, los ferrocarriles, el telégrafo y el teléfono, que llevan a escape mercancías y personas de un extremo a otro de la tierra, y que transmiten y comunican el pensamiento y la palabra con la rapidez del rayo, no logran aún, ni lograrán nunca, identificarnos, desteñirnos, digámoslo así, y hacer que perdamos el sello característico de casta, lengua, nación y tribu que cada cual tiene. Se diría que para precavernos contra el roce, que pudiera limar y pulir las diferencias, nos armamos instintivamente de una virtud conservadora de lo castizo que persiste en el fondo, aunque superficialmente desaparezca.
Lo que llaman ahora high-life, o dígase aquella parte de la sociedad más rica, elegante y empingorotada, nos parece que debe ser cosmopolita, y sin embargo no lo es. Hombres y mujeres hablan en francés tan bien y a veces mejor que en español. Algunos chapurrean además la lengua inglesa y hasta la alemana. Cuando leen algo leen libros extranjeros porque de los indígenas se aburren, sin que nos empeñemos en dilucidar aquí si con razón o sin ella. Los caballeros, como no carezcan de metales preciosos o de los signos que los representan, se hacen traer de Londres trajes, caballos y coches, y las señoras se hacen traer de París vestidos y tocados. La cocina francesa hace que la española se olvide o se pervierta. Y por último, la costumbre del veraneo rara vez lleva a sus castillos y quintas a nuestros elegantes de ambos sexos, sino se los lleva a Francia, a Suiza, a Inglaterra, o a más hiperbóreas regiones. Cuando la guita es corta y no puede esparciarse el cimbel, debe volar por lo menos hasta Biarritz.
Pues bien: con todo eso, y a pesar de todo eso, nuestra high-life sigue siendo tan española como en lo antiguo, y no necesita el autor de comedias y de novelas, a fin de conservar el color local y nacional de sus personajes, buscarlos bajo las ínfimas capas sociales, o ir por ellos a las Batuecas o a los más esquivos, alpestres y recónditos lugares. | Tusentals gånger har jag tänkt och några gånger har jag sagt ”man behöver inte vara rädd för enhetlighet och monotoni”. De otroliga kommunikationsmöjligheterna, järnvägarna, telegrafen och telefonin, som transporterar varor och personer från ena änden av världen till den andra och som skickar och kommunicerar tankar och ord med ljusets hastighet, lyckas inte, och kommer aldrig att göra det, identifiera oss, d.v.s. ta färgen ur oss och radera våra karakteristiska drag; språk, nationalitet och grupptillhörighet. Det verkar som att för att förbereda oss inför konflikter, som skulle kunna tona ner eller sudda ut skillnaderna, skyddar vi oss instinktivt med en undermedveten etnisk konservatism som inte syns på ytan. Vi anser att vad som kallas ”high-life”, d.v.s. den rikaste, mest eleganta och mest inflytelserika delen av samhället borde vara kosmopolit, men det är den dock inte. Män och kvinnor pratar franska lika bra som, och ibland bättre, än spanska. En del pratar också lite engelska och till och med tyska. När de läser något är det utländsk litteratur, eftersom den inhemska litteraturen tråkar ut dem (om de har rätt i den frågan eller inte diskuterar vi dock inte här). De herrar, som inte saknar ädla metaller eller symboler som representerar dem, beställer kostymer, hästar och bilar från London och damerna beställer klänningar och hattar från Paris. Det franska köket gör så att det spanska köket glöms bort eller perverteras. Till sist, sommarsemestern, som de sällan firar på våra slott eller herrgårdar, utan hellre åker till Frankrike, Schweiz, England eller något skandinaviskt land. Och om det står dåligt till på pengafronten bör man åtminstonde åka till Biarritz. Med, och trots, allt detta är vår överklass dock fortfarande lika spansk som alltid och behöver inte någon författare av komedier eller noveller för att bevara den nationella eller lokala färgen i sina roller. De behöver heller inte söka efter dem i de lägre sociala klasserna eller leta efter dem i Batuecas eller något annat otillgängligt och avlägset fjäll. |