Jag har tänkt på det tusentals gånger och jag har också sagt det några gånger: det finns ingen anledning att befara enformighet och monotoni. Den otroliga möjligheten till kommunikation – järnvägar, telegraf och telefon – som transporterar varor och människor i full fart från den ena änden till den andra av jorden och överför och förmedlar tankar och ord med blixtens hastighet, varken kan eller kommer att kunna identifiera oss, förändra oss i grunden och få oss att förlora den stil som språket, nationen och den närmaste gruppen förser oss med. För att skydda oss mot det utbyte som skulle kunna jämna ut skillnaderna, tycks vi instinktivt hålla fast vid egenskaper som betonar det rena och genuina som egentligen alltjämt finns, om än försvinner på ytan.
Det så kallade livet i den förnäma världen, eller som den rika och eleganta delen av samhället tror sig tillhöra, kan tyckas vara kosmopolitisk men är det inte. Män och kvinnor talar franska lika bra som spanska, ibland även bättre än spanska. Vissa kan också tala knagglig engelska och till och med tyska. När de läser något är det utländska böcker, eftersom de inhemska tråkar ut dem, men om det är rätt och rimligt ska inte beröras här. Utan avsaknad av ädelmetaller eller tecken som symboliserar dem låter herrarna ta med sig kostymer, hästar och bilar från London, medan damerna tar med sig klänningar och huvudbonader från Paris. Det franska köket får det spanska att glömmas bort eller bli fördärvat. Och till sist, såväl män som kvinnor av den eleganta sorten har sällan för vana att ta sig till sina slott och lantegendomar under sommaren, utan åker till Frankrike, Schweiz, England eller andra högnordiska regioner. När det saknas pengar och man inte kan tillåta sig helt fria tyglar, bör du flyga åtminstone till Biarritz.
Men trots allt det här fortsätter livet i den förnäma världen att vara lika spanskt som förr. En komedi- och romanförfattare som strävar efter att återge sina karaktärers lokala och nationella färger, behöver inte leta efter dem under de obetydliga sociala skikten, eller försöka hitta dem i Batuecas eller på särskilt otillgängliga, alpina och ensligt belägna platser.

Jag har tänkt det tusentals gånger och sagt det då och då: vi ska inte vara rädda för enformigheten och monotonin. Kommunikationens häpnadsväckande enkelhet, järnvägarna, telegrafen och telefonen, som skickar varor och personer från en ände av världen till en annan, och som överför och förmedlar tanken och ordet med ljusets hastighet, lyckas ännu inte, och kommer heller aldrig att lyckas, identifiera oss, tvätta bort vår prägel, så att säga, och få oss att förlora våra karakteristiska tecken på ätt, språk, nation och stam som var och en av oss bär på. Man skulle kunna säga att för att skydda oss mot den kontakt med andra som skulle kunna fila ner och putsa bort skillnaderna, beväpnar vi oss instinktivt med en bevarande inställning till det genuina som finns kvar i grunden, även om det till ytan har försvunnit.

Det som vi nuförtiden kallar för high-life, det vill säga det samhällsskikt som är allra rikast, mest elegant och förnämt, tycker vi bör vara kosmopolitiskt, men det är det inte. Män och kvinnor talar franska lika bra och ibland bättre än spanska. Vissa av dem rådbråkar till och med det engelska eller tyska språket. När de läser är det utländska böcker, eftersom de har tröttnat på de inhemska, utan att vi här ger oss in på att klargöra om det är med eller utan anledning. Herrarna, som inte saknar ädla metaller eller annat som representerar detsamma, låter skicka efter kostymer, hästar och bilar från London, och damerna låter skicka efter dräkter och huvudbonader från Paris. Det franska köket får det spanska att bli bortglömt eller förstört. Och slutligen, vanan att åka på semesterresa innebär sällan att våra eleganta damer och herrar besöker sina slott och villor, utan de åker till Frankrike, Schweiz, England, eller mer nordligt belägna regioner. När de har ont om slantar och inte kan sprida sina vingar, måste de i alla fall flyga till Biarritz.

Med allt detta, och trots allt detta fortsätter vårt high-life att vara lika spanskt som förut, och för att behålla den lokala och nationella prägeln hos sina karaktärer behöver komedi- och romanförfattaren inte söka efter dem bland de lägre samhällsklasserna, eller ge sig av efter dem i naturreservatet Las Batuecas eller mer otillgängliga, alpina och avlägsna platser.

Jag har tänkt tanken tusen gånger och jag har sagt det förut – man behöver inte vara rädd för uniformitet och monotoni. Kommunikationerna- järnvägen, telegrafen, telefonen-forslar med häpnadsväckande lätthet varor och personer från ena änden av världen till den andra och överför tankar och ord med blixtens hastighet. Men kommunikationen har ännu inte lyckats och den kommer inte heller att lyckas, identifiera oss, så att säga avfärga oss, eller få oss att förlora de karaktäristiska kännetecken för kast, språk, nation och stam, som var och en av oss bär på. Man skulle kunna säga att vi, för att skydda oss från nötning mot varandra – vilket skulle kunna slipa bort skillnaderna- rustar oss med en konserverande egenskap till försvar för det genuina, som kvarstår i grunden, även om det försvinner på ytan.

Det som nu brukar kallas jetset, eller den rikaste, mest eleganta och förnäma delen av samhället, anser vi bör vara kosmopolitisk, men det är den inte. Män och kvinnor talar franska lika bra som spanska- ibland bättre. Vissa talar lite engelska och till och med tyska. När de läser något läser de utländska böcker, eftersom de blir uttråkade av de inhemska. Vi ska här inte envisas med att utreda om de har rätt eller inte. Herrarna, i den mån de har ädelmetaller eller andra tecken på rikedom, låter skicka efter kostymer, hästar och vagnar från London. Damerna beställer klänningar och huvudbonader från Paris. Det franska köket gör att det spanska glöms bort eller fördärvas. Våra eleganta medborgare av båda könen semestrar sällan på sina egna slott eller lantegendomar. Istället åker de till Frankrike, Schweiz eller England eller till ännu mer trädbevuxna regioner. Om man har ont om kosing och inte kan kosta på sig att resa långt bort, bör man åtminstone flyga till Biarritz.

Med allt detta sagt och trots allt detta, fortsätter vårt jetset att vara lika spanskt som förr i tiden. Man behöver ingen komedi- eller romanförfattare för att bevara den lokala och nationella färgen, man behöver inte leta efter den under de många sociala lagren eller söka efter den i nationalparken las Batuecas eller på de mest otillgängliga, bergiga och ensligt belägna platser.

Tusentals gånger har jag tänkt och några gånger har jag sagt ”man behöver inte vara rädd för enhetlighet och monotoni”. De otroliga kommunikationsmöjligheterna, järnvägarna, telegrafen och telefonin, som transporterar varor och personer från ena änden av världen till den andra och som skickar och kommunicerar tankar och ord med ljusets hastighet, lyckas inte, och kommer aldrig att göra det, identifiera oss, d.v.s. ta färgen ur oss och radera våra karakteristiska drag; språk, nationalitet och grupptillhörighet. Det verkar som att för att förbereda oss inför konflikter, som skulle kunna tona ner eller sudda ut skillnaderna, skyddar vi oss instinktivt med en undermedveten etnisk konservatism som inte syns på ytan.

Vi anser att vad som kallas ”high-life”, d.v.s. den rikaste, mest eleganta och mest inflytelserika delen av samhället borde vara kosmopolit, men det är den dock inte. Män och kvinnor pratar franska lika bra som, och ibland bättre, än spanska. En del pratar också lite engelska och till och med tyska. När de läser något är det utländsk litteratur, eftersom den inhemska litteraturen tråkar ut dem (om de har rätt i den frågan eller inte diskuterar vi dock inte här). De herrar, som inte saknar ädla metaller eller symboler som representerar dem, beställer kostymer, hästar och bilar från London och damerna beställer klänningar och hattar från Paris. Det franska köket gör så att det spanska köket glöms bort eller perverteras. Till sist, sommarsemestern, som de sällan firar på våra slott eller herrgårdar, utan hellre åker till Frankrike, Schweiz, England eller något skandinaviskt land. Och om det står dåligt till på pengafronten bör man åtminstonde åka till Biarritz.

Med, och trots, allt detta är vår överklass dock fortfarande lika spansk som alltid och behöver inte någon författare av komedier eller noveller för att bevara den nationella eller lokala färgen i sina roller. De behöver heller inte söka efter dem i de lägre sociala klasserna eller leta efter dem i Batuecas eller något annat otillgängligt och avlägset fjäll.

Tusentals gånger foro dessa tankar genom mitt hufvud och jag hafva redan nämnt detta: man skola ej frukta enformigheten och monotonin. Kommunikationens häpnansväckande lätthet, järnvägen, telegrafen och telefonen som låter handelsvaror och personer fara till världens alla hörn, som överför och kommunicerar tanken och ordet med ljusets hastighet lyckas icke, de kommer aldrig att lyckas identfiera oss, att missfärga oss, vi säger så, och göra så att vi förlorar rasens kännetecken, språk, nation och folkstam som var och en innehafva. Man skola kunna säga att för att gardera oss mot umgänget, som kan mildra och förfina olikheterna, beväpnar vi oss instinktivt med en konservativ dygd som består i grunden fastän den försvinner på ytan.
Det som de nu kalla high-life, eller låt oss säga detta skikt af samhället som äro rikast, mest elegant och förnämast, för oss förofalla det som om detta äro kosmopolitisk, dock det är det är det ej. Fruntimmer och män tala en god franska och vid tillfällen godare än spanska. Några hackar sig fram på det engelska språket och till och med det tyska. När de läsa något, de läsa utländska böcker ty de inhemska tråkar ut dem, utan att vi här envisas med att utreda om de hafva rätt eller ej. Då herrarna ej lider brist på ädla metaller och de symboler som representerar dem, får man dem till att bära hem kostymer, hästar och automobiler från London, och damerna till att taga hem klänningar och hufvudbonader från Paris.
Det franska köket göra så att man glömmer eller fördärfvar det spanska. Ock till sist, traditionen med sommarvistelse för våra eleganta herrar och damer bär sällan af till deras slott och herrgårdar, utan det bär af till Frankrike, Schweiz, England, eller till mer nordliga regioner. När det är ont om penningar och man inte kan släppa ut lockfågeln, skola den åtminstone flyga till Biarritz.
Nåväl, med detta facit, och trots allt detta, fortsätter vårt high-life att vara så spanskt som det vara förr och det behövs ingen komedi-och romanförfattare för att bevara dess karaktärers lokala och nationella färgning, söka i de obetydliga sociala skikten, eller att genom dem färdas till de mest otillgängliga alptrakter och mycket ensligt belägna platser.